På vår sista dag här i Bangalore besökte vi Christy på hennes jobb. Hon jobbar för en ideell organisation för människor med funktionsnedsättning. Organisationen hjälper till med skolgång och tillverkning av hjälpmedel, allt från proteser till stödben för mopeder. Christy är generalsekreterare för organisationen och det märks. Hon som person tar sig tid till alla oavsett hur stressad hon är. En ledare som utstrålar sådan värme att ingen missas eller glöms.
Christy föreslog att vi skulle äta lunch och träffa några av de personer som hon arbetar med. En lunch där vi på allvar åt på indiskt vis, med händerna. Jag har bemästrat det en gång men nu var jag otroligt långsam.
Innan vi skiljdes åt bjöd hon hem oss till sitt hem för middag. Vi tackade självklart ja till inbjudan. Vi hade några timmar emellan innan Christy slutat för dagen så vi passade på att åka hem och packa inför resan imorgon samt köpa en liten present att ta med.
På kvällen tog vi en rickshaw till Christy. Rickshaw är Indiens motsvarighet till TukTuk. Hon har precis flyttat in i en nybyggd väldigt vacker lägenhet med utsikt över Bangalore. Hon hade även bjudit hem Agnes från barnhemmet, vilket var roligt. Agnes och Christy är nära vänner och bor inte så långt ifrån varandra. Christy bjöd på hemlagad indisk mat, det var starkt men jättegott. P-A fick bestick men inte jag. Christy sa att jag skulle äta med händerna. Du måste lära dig sa hon och log sitt varma leende. Det gick lite bättre med matintaget ikväll än vid lunchen.
Klockan slog mycket och vi sa hejdå till både Christy och Agnes.
Christy ska fortsätta försöka få fram mer information kring näringsprogrammet. Förhoppningsvis får jag reda på något de närmaste veckorna när hon fått kontakt med personer i Mysore.
Nu är det läggdags inför hemresan imorgon. 06:00 kommer taxin och hämtar oss. Reflektioner kring denna återresa kommer i nästa avsnitt.