Strax efter frukost så började P-A och jag gå mot barnhemmet, Ashraya Childrens Home.
Idag var jag inte turist som jag var igår utan nu var jag på väg mot något okänt. Helt plötsligt så kändes det jobbigt, som att springa ett 400m-lopp, likt spagettiben eller syra i varenda muskel, så jobbigt om ni förstår vad jag menar.
Väl framme vid barnhemmet frågade vi en man utanför om han kände till Shanthi, han visade att hon satt i ena byggnaden. Vi gick in genom grinden till gården, inga barn synliga någonstans. Knackade på den lilla nätdörren och inifrån hörde vi röster. Efter ett litet tag så tittar en liten kvinna fram, Shanthi, föreståndaren för barnhemmet. En äldre kvinna på 84 år som är så pigg att det inte går att beskriva. Hon hälsade oss välkomna och vi introducerade oss. Vi träffade all personal och en av de som jobbar där idag förutom Shanthi var Agnes. Agnes var där när jag var på barnhemmet som tvååring. Både Shanthi och Agnes minns mig och såg så glada ut. Jag blir varm och tårögd när jag tänker på dem nu när jag sitter och skriver.
Vi började med att få träffa barnen innan de skulle sova middag i grannbyggnaden. Barnen är inte ute och leker så ofta. Vilket gäng alltså, så mycket liv och så glada. Det var som att se sig själv! Barnhemmet är inte ett barnhem längre, utan ett dagis för de allra fattigaste. Det är ungefär 20-talet barn där varje dag i åldern 2-5 år. Barnhemmet upphörde 2011.
Barnen hälsade oss välkomna med att sjunga för oss. Sedan så bröt de loss på allvar! Tur att P-A är så barnkär som han är…de var genast på honom och lekte. För min egen del så blev jag uppslukad av barnen och det var fullfart.
De fick leksakerna vi hade köpt och tackade oss men de fick inte leka med dem direkt då de skulle sova.
Vi gick tillbaka med Shanthi och samtalade om hela min adoption och om hur livet är nu. De var nyfikna på hur jag tänkte kring återresan och varför P-A valt att följa med. Det var mycket frågor både om oss men även om våra respektive familjer. De ville veta allt, precis lika mycket som jag ville veta allt om min tid där.
Shanthi ringde sedan upp Christy, den kvinna som tagit mig ifrån sjukhuset i Mysore till barnhemmet i Bangalore. Jag fick tala med Christy och då brast det för mig…tårarna sprutade åt alla håll. Hon kom ihåg mig som igår och hennes röst kändes bekant. Det var som att känna hennes värme rakt igenom telefonen. Hon ville träffas på lördag, så vi ska träffa henne då.
Vi blev bjuda på både mat och té. Så underbart gott, hemlagad indisk mat…kändes som hemma. Medan tiden gick så kändes det bättre och bättre. Shanthi är som en farmor eller mormor till alla barnen som bott där. Det kändes som en del av min familj var återfunnen. Min familj i Sverige växte nu med en del i Indien, både Shanthi och Agnes.
Leksakerna kommer att användas väl! Vi besökte barnen en vända till innan de skulle gå hem för dagen. Vi fick leka med alla klossar och pussel tillsammans med dem och de såg ut att ha kul precis som oss!
Vi kommer att besöka barnhemmet även imorgon och det kommer då fler bilder.
