Morgonen startade med att telefonen ringde, det var Agnes ifrån barnhemmet som vill veta om vi kommit fram väl. Hon är så mån om att vi är trygga och kommer fram, känns jättebra!
Vid frukosten idag så frågade en indiska om vart P-A och jag kom ifrån, vi svarade Sverige och Stockholm. Sen tittade hon med en nyfiken blick på oss båda, för att sedan rikta blicken mot mig
– ”Du ser ut som en indier”.
– Var ifrån kommer du?
– Mysore
– Talar du Kannada?
– Nej, inte ett ord.
– Det tror jag inte alls på, sedan log ett stort varmt leende.
P-A och jag begav oss av efter frukosten till sjukhuset, ”Mary Calvert Holdsworth Memorial Hospital ”, där jag föddes. Ett litet missionssjukhus grundat år 1906 för kvinnor och barn som inte hade möjlighet till vård i de fattigare delarna av Mysore.
Väl på plats fick vi träffa en kvinnlig administratör som undrade vad för ärende vi hade på sjukhuset. Jag berättade att jag letar efter mina biologiska föräldrar och att vi besökt barnhemmet i Bangalore. Hon svarade att det datum som jag föddes på kan det vara flera som föddes på och därför kan det bli svårt att spåra.
P-A och jag sa att det måste ju finnas något register över hur många som föddes på denna dag. Kvinnan sa några indiska ord till sin kollega och registret hämtades. Sedan tittade hon på datumet och kom fram till att det var ett 10-tal födslar den dagen och att tre av dem var pojkar.
Det innebär att jag kan vara någon utav de tre pojkarna som föddes 11 april 1985. Vi frågade om hon kunde titta i de tre mapparna för att se om något stod om mig. Men tyvärr fick hon inte det utan bad oss skriva en förfrågan till direktören på sjukhuset. Det gjorde vi och gick sedan till direktören.
Väl inne hos direktören fick vi ta hela historien igen. Hon förstod och bad oss att återkomma på fredag. Fredag! Varför vänta så länge, vi vet ju att mapparna finns på sjukhuset, det är bara till att öppna dem och läsa. Hur svårt kan det va! Byråkrati i Indien är krångligt, snårigt och det tar tid. Vi gav en kopia på adoptionsakten, sedan tackade vi för oss och vi hoppas att hon hjälper oss så mycket hon bara kan.
Efter det uppdaterade vi personalen på barnhemmet om läget.
Efter sjukhuset blev det att åka till Food Technology Research Institute. Jag var på sjukhuset i 2 år innan jag kom till barnhemmet och då sjukhuset ha haft ett samarbete med Food Technology Research Institute kring ett näringsprojekt. I mina adoptionshandlingar finns ett namn på en forskare som ska ha arbetat med projektet.
Vi blev stoppade direkt i grinden av säkerhetsvakten. Vi förklarade hela historien igen och om den forskare som omnämns i handlingarna. Säkerhetsvakten tillkallade sin chef. Efter att vi förklarat allt så blev chefen så intresserad att han började ringa runt för att ta reda på var vi kan hitta personen. Efter ett tiotal samtal fick vi redan på att personen avlidit och att det fanns en annan person som skall ha haft hand om samarbetet med sjukhuset. Säkerhetsvakten ringde den personen men tyvärr så kände han inte till något sådant projekt. Så tyvärr slutade det spåret här, utan någon riktig förklaring till näringsprojektet.
Tom på energi så åkte vi hem till hotellet för att bestämma vad vi skulle göra härnäst. Vi ringde en chaufför som tog oss runt på lite sightseeing i Mysore på seneftermiddagen.