Efter frukost checkade vi ut från hotellet och gick raka vägen till sjukhuset för att träffa Susuna, på Directors Office. Detta är vår sista dag i Mysore då vi måste vara tillbaka på barnhemmet i Bangalore imorgon för att träffa Christy, som förde mig från Mysore till barnhemmet när jag var två år.
Vi hade avtalat en tid med Susuna kl 11:30. Men vi tänkte att eftersom vi har ont om tid så är vi tidiga, så vi var där en timme innan. Det visade sig vara dumt, för 12:30 ramlade Susuna in, stressad och inte förrän 13:00 fick vi träffa henne.
I princip det enda hon sa var att vi måste gå till polisen och få en underskrift för att hon ska få öppna akten som handlar om mig och varför jag var här i två år. Suck…
Vi åker till polisstationen och så ska vi försöka förklara det här för dem. Nästan alla som vi pratat med och som vi ska försöka få någon information från börjar med att fråga varför ska du göra det här, vad skulle det hjälpa, du mår väl bra nu? Vi insåg efter ett tag att med de här poliserna kommer vi ingen vart, så vi ger dem numret till Susuna i hopp om att hon kan ta sig tiden att förklara.
Efter ett inte så långt samtal lägger polisen som vi talat med på och säger till oss ”Go back to the hospital”. Nej men vänta nu det här känns inte rätt. P-A ringer Susuna för att bekräfta att det stämmer. Come back here and I will show you the file, sen la hon på. Okey?
Två just nu ganska förvirrade grabbar, beger vi oss tillbaka till sjukhuset och väl där sitter Susuna med någon man som förmodligen var högt uppsatt inom sjukhuset. Både hon och han förklarade väldigt tydligt för oss att de kan bara visa oss den här akten. Vi får inte fota och de kan inte lova vad vi kommer hitta. De förklarade också att du kommer inte hitta dina föräldrar med hjälp av den här informationen. Jag förstår det, jag vill bara veta varför jag varit här i två år och jag skulle gärna vilja se mitt födelsebevis. De såg båda förvånade ut. Jaha så du är inte bara här för att hitta dina föräldrar? Ungefär som att de inte har tagit in någonting av vad vi har sagt.
En stor anledning till alla missförstånd är såklart språket, men också för att många är rädda att vi på något sätt ska missbruka den information de eventuellt skulle ge oss, eller att de själva ska hamna i trubbel för att de har gett ut information som de egentligen inte får ge ut.
Efter att de förklarat allt detta så öppnar Susuna äntligen akten. Det är en gammal och sliten akt med kanske 100 sidor som har bläddrats i många många gånger. Flera sidor är trasiga och man ser på minen på Susuna att hon också tycker att det här är lite intressant.
I akten finns en noga uppföljd dagbok med exakt vad jag har ätit, hur mycket och hur det har påverkar mig. Troligen var det näringsprogrammet som jag tidigare nämnt som följts upp noggrant. Intressant läsning, men tyvärr inget födelsebevis.
Lite besviken på att det inte fanns ett födelsebevis, ja jag är också väldigt glad att vi äntligen fått se och läsa den information som finns om mig från sjukhusets sida. Susuna är glad för att hon ser att jag är glad. Vi tackar för oss och innan vi går så får jag ta en bild med Susuna, den förmodligen högt uppsatta mannen samt kvinnan från Documents Office som hjälpte oss i början och letade fram den här akten åt oss.
Påväg för att äta en sen lunch tänker P-A och jag att det måste finnas ett födelsebevis någonstans, vi ger inte upp ändå. I akten fanns en lapp från ett annat sjukhus, kan det finnas något där?
Efter lunchen ringer vi vår chaufför (som även guidat oss tidigare), han kommer direkt som vanligt och vi åker till det här sjukhuset. ”Cheluvamba Hospital Mysore”. Det är ett statligt sjukhus med hur mycket folk som helst som väntar utanför. Det här går aldrig tänkte vi…
P-A går fram till en vakt som står i ingången och säger ganska rakt på sak att vi vill hitta mitt födelsebevis, han pekar på mig. Vakten hänvisar oss till Government Office, där borde de ha någon ledtråd om min bakgrund. Vår chaufför kör oss dit direkt och vi bad honom följa med in som vår tolk.
Chauffören har under de här tre dagarna blivit mycket intresserad av detta, han frågar hur det går och han är glad att kunna hjälpa till.
Väl på Gouvernment Office tror jag vi hade väldig tur för vi fick nog prata med han som var chef på hela stället. Mitt i allt så säger han att han också har ett liknande namn som mitt, han hette Christy. Han ställde upp och ville hjälp oss, verkligen hjälpa oss. Han bossade runt folk som letade och letade i gamla pärmar och vår guide hjälpte till. Vilken tur att vi hade med honom in här.
Efter mycket letande så finner de ett namn som liknar det namn vi har sett i adoptionsakten. När de kikar närmre så kan de utläsa vilken by det är som denna person ska bo i. Byn ligger ca 7 mil från Mysore. Det skulle kunna vara min biologiska mamma.
Christy på det här Gouvernment Office har erbjudit sig att ta ledigt från sin tjänst för att personligen åka dit och ta reda på om hon lever, bor kvar, samt ta reda på hennes situation för att se om det är lämpligt att jag/vi åker dit.
Detta hinner han dock förmodligen inte göra under tiden vi är kvar i Indien, men han har våra kontaktuppgifter och det återstår att se var detta leder…
I skrivande stund är vi på tåget tillbaka till Bangalore. Vi tog första bästa tåg och hade inte tid att leta plats bland alla vagnar innan tåget lämnade plattformen. Tåget är helt fullsatt. Vi står och sitter om vartannat i gången mellan två vagnar, dörrarna är öppna på båda sidorna och det börjar bli riktigt mörkt ute. P-A hjälpte till med att skriva dagens blogg inlägg på tåget.
Spänningarna börjar släppa för mig och jag känner mig glad och ledsen på samma gång….Imorgon ser jag fram emot att träffa Christy. Fortsättning följer…
