Mötet med Christy

Idag tog vi en rejäl sovmorgon. Vi skippade helt frukosten för att kunna sova några extra timmar och för att sedan äta lunch direkt.

Efter lunch gick vi mot barnhemmet där vi skulle få träffa Christy, som var den kvinna som tog mig från sjukhuset till Ashraya Childrens Home. Väl på barnhemmet så träffade vi Shanti och alla de andra. De var lika glada av att se oss som när vi besökte dem första gången. Sen kom Christy! Snacka om att sprida värme omkring sig. Hon sitter i styrelsen för barnhemmet men är sällan på plats då hon jobbar för en annan ideell organisation.

Christy tittade på mig och hälsade med en varm kram. Hon sa ”So long time, I saw you when you were two years old, and now you are 32” och skrattade. Hon minns allting väl och berättade för mig hur jag var som barn här på barnhemmet. Hon sa att jag alltid ville få maten först och tyckte även om att bli matad. Jag skulle också ha tyckt om att hoppa i sängen, det gör ju alla som barn eller?!
Christy var bara 24 år och klar med skolan när hon hämtad mig. Shanti, Christy och Agnes, de är som tre mammor och jag kan bara tänka mig att de var precis lika glada, spralliga och varma som personer då som de är nu. Christy är en sådan person som sprider glädje då hon har ett leende och skratt som smittar av sig, sådär bubblig glädje om ni kan tänka er det.

Jag berättade om min resa och hur P-A och jag jagat efter födelsebeviset men utan framgång. Vi berättade även om besöket på Food Technology Research Institute och att vi inte fått fram vad det var för näringsprogram varken där eller på sjukhuset. Christy minns att det var ett näringsprogram men visste inte mer. Hon tänkte efter en stund sen sa hon jag ska ringa en person. Hon fick inte tag i personen, då personen befann sig utomlands. Men hon ska försöka dra i de personer hon känner till som har kopplingar till institutet.

Så vi håller tummarna för att hon får tag i några av de personerna och förhoppningsvis kan de ge mer information om näringsprogrammet. Fortsättning följer….

Nedan ser ni en film (oklippt version), som vi spelade in under tågresan från Mysore till Bangalore.